Calle Almedal

Calle Almedal ble intervjuet av Skeivt arkiv i 2014
Calle Almedal ble intervjuet av Skeivt arkiv i 2014

Calle Almedal ble født i 1945 og vokste opp i Stockholm. I perioden 1964 - 1971 var han bosatt i Spania og Frankrike hvor han hadde ulike jobber, blant annet som bartender, modell og reiseleder.

I 1969 konverterte han til katolisismen, og tilbrakte et år som novise i et dominikanerkloster i Lille, Nord-Frankrike. I 1972 flyttet han til Oslo, først til St. Dominikus kloster på Majorstua, deretter sammen med Roy Carlegård - som skulle bli hans livspartner. Almedal utdannet seg så til sykepleier, og ble etter fullført utdannelse ansatt på Ullevål sykehus. Han reiste også på en rekke oppdrag utenlands, og jobbet blant annet ved en Røde Kors-klinikk i Libanon under borgerkrigen i 1976 og med forebyggende helsearbeid for Redd Barna i Jemen i perioden 1978-1981.

I 1982 var Calle Almedal i New York, på besøk hos en venn. Der var også legen Georg Petersen, som tok mastergrad i Public Health. De hørte for første gang om GRID - Gay Related Immune Deficiency, og forsto at denne foreløpig dels uforklarlige epidemien også ville komme til å ramme homofile i Norge. Året etter holdt Almedal og Petersen det første informasjonsmøtet om hiv/aids her i landet, for et fullsatt lokale på restaurant Metropol i Oslo.

Både gjennom sitt yrke som sykepleier og som aktivist la Almedal ned et stort arbeid for forebygging av hiv/aids og for verdig behandling av de syke. Han arbeidet også internasjonalt, og fra 1997 til 2007 var han ansatt i FN-organisasjonen UNAIDS.  

***

 

Almedal bodde altså utenlands hele sitt voksne liv. I lange perioder sendte han hyppig brev hjem til familien i Stockholm. Det er brev som forteller om søken etter identitet, om relasjoner, om tro; om samfunn og holdninger i endring.

De første brevene hjem ble postlagt i 1964, fra Marbella, Spania. Først ti år senere ble homoseksualitet et åpent tema i brevene. Da han ble samboer med Roy i 1972 ble det redegjort for på forsiktig vis: De skal se etter en leilighet de kan dele, for det blir billigere da - og han slipper å bo alene. Han understreker at foreldrene ikke må bli bekymret for at han går i psykoterapi; “jag är inte galen eller så, det ër bara det att jag inte klarar av vissa saker i mig själv och behöver få en viss hjälp till det.”

I 1974 ordlegger han seg derimot svært direkte. Han har vurdert å flytte tilbake til dominikanerklosteret, men møter svært negative holdninger fra ordenen han har vært del av i fem år, noe som opprører ham sterkt:

Jag kommer inte at flytta in hos dominikanarna igjen. I alla fall inte med det första. De reagerade märkligt og negativt på att jag talde om för dem öppet och utan krumbukter att jag är homosexuell. De började tala om husets goda namn och rykte, om en massa underliga saker och sånt som jag visserligen förstår - deras reaktioner - men som jag inte dess mindre ogillar. Att flytta in där nu skulle vara att tvinna rep til egen hängning. Ett par av dem var positiva och förståande och gjorde ingen affär ut av det, men de andra blev oerhört provocerade. De är väl inte mogna och man kan väl anta att en och annan av dem har ett ikke avklarat förhållande till sin egen sexualitet, av vad slag den än må vara.

 Noen år senere, i desember 1979, skriver han et brev til moren som viser en pågående dialog som er utfordrende for begge parter:

...Nu måste ni sluta tënka på vad ni har “gjort för fel”. Ni har inte gjort något fel. Jag är som jag är bara för att det er en biologisk normalvariant och inte p.g.a. hormoner, oppfostran, religion, social miljö eller något annat. Det måste ni väl fatta nu? Det är ingen ide att tro at någon har gjort något fel. För det är det inte, nämligen.

Jag har det bra med mig själv, sådan som jag är. Jag har inga problem och är en av de få som hat mycket lite problem. Roy och jag har framför allt ett socialt forhållande: vi ber tilsammans och vi är tilsammans. Vad vi gör hur angår, helt riktigt, ingen. Men, vi har aldrig och kommer aldrig att sticka under en stol med att vi är homosexuella. Varför i himmelens navn skulle vi det? Varför skulle andra som bor tilsammans, Birgitta och Kenneth, ni två, låtsas som ni bara var vänner? Ni gör inte det, och vi gör det heller inte.

 En del människor tycker tydligen om att försöka undertrycka andra, tex zigenare eller negrer eller homosexuella. Detta lyckas bara, och endast, om dessa grupper, som grupp och som individ, låta sig undertryckast. Vi låter oss helt enkelt inte undertryckas!

Våren etter vitner brevene om at det har foregått en prosess som har ført til nærmere forståelse mellom foreldre og barn. I mai skriver sønnen:

Mamma, tack för ditt senaste brev - jag tror att det är det finaste som jag någonsin har fått från dig… Du har gått en lång och besvärlig väg, och bara du vet vad det har kostat dig, och du har nu kommit så lång att du aktivt går inn för att hålla ihop mig och Roy då vi har det trassligt. Mamma, om du bara anar hur mycket jag önskar att andra föräldrar skulle kunna ha samma fina inställning som du! När det knakar i ett homosexuellt förhållande så finns det så lite socialt stöd utifrån som försöker att hålla ihop det hela, så oftast går hele skiten rätt väst. (...) Jag hade, uppriktig sagt, inte trott at du skulle komma in och i så starka ord stödja oss och försöka hjälpa oss. Antligen anser du det som naturligt nu, men mamma, se tillbaka på alla svårigheter du har haft att acceptera sakarnas tillstånd så blir du tvungen att erkänna att du gått en mycket lång väg, och dessutom att man aldrig är för gammal för att utvecklas och att man lär så länge man lever.

 

Calle Almedal døde 7. juni 2018. I sitt minneord skriver UNAIDS at han var kjent for sitt kvikke hode, humoristiske sans og skarpe kritikk - en som arbeidet med dedikasjon, lidenskap og pågangsmot, og med det lyktes så godt i sitt virke. Dette er egenskaper brevene også vitner om.

Almedal ble intervjuet til Skeivt arkivs livsminneprosjekt i 2014, og har i tillegg donert private brev, fotografier og artikler til arkivet. Materialet er tilgjengelig for bruk på Skeivt arkivs lesesal.

Kilder: A-0015 Almedal, Calle Almedals arkiv